Allvarliga funderingar om livet

Såg en bit av ett programm på tv´n ikväll. Det handlade bla om en ung kvinna som fått diagnosen Alzeimers. Man fick se hur hennes liv påverkats, och hur hennes familj påverkats. Hon var gift och hade en dotter på ca 8-10 år. Maken tog hand om henne i hemmet, hon ville inte att någon annan skulle vara där som jag förstog det.  Tänk att leva så, för alla inblandade parter, både tragiskt och oerhört starkt.Jag började fundera runt hela situationen, och ifrågasatte hur jag själv skulle agera i en sådan situation. Om man älskar personen är det en självklarhet att man stannar kvar, eller iaf att man försöker. Kanske inte är något man kan sitta och säga nu när man inte är i den situationen. S

Sedan började jag fundera på om jag skulle vara kvinnan i fråga, om jag vore den som var sjuk och behövde stöttning och hjälp. Vad skulle jag göra, vad skulle jag kunna acceptera och leva med. Låt oss säga att jag blir riktigt sjuk, att jag blir förlamad och inte klarar något på egen hand. Jag har en partner som jag lever med, och som väljer att stanna kvar hos mig. Jag tror inte att jag skulle klara av att leva så. I min värld skulle jag se det som att jag förstör dennes liv, att min partner har så mycket kvar att göra i livet istället för att ta hand om mig. Jag skulle må så psykiskt dåligt över att känna att jag är beroende av denna människa. Jag skulle inte kunna be någon stanna och göra det som då kommer att krävas. Jag skulle nog känna att jag vore till mer besvär än nöjde.

Svårt att sätta ord på vad det är jag menar. Sedan vänder jag på situationen, om jag vore den som lever med den som blir sjuk/rörelsehindrad.  Jag skulle aldrig välja att gå därifrån, det skulle inte ens vara ett alternativ. Om jag skulle göra det skulle jag inte kunna leva med skuldkänslorna. Och om personen då motar bort en, väljer att lämna mig för att den själv mår dåligt (det jag skrev i början av inlägget) hur skulle jag reagera då? Ja, jag skulle ju vara tvungen att respektera dennes vilja, men jag skulle aldrig kunna släppa den ångesten det skulle ge mig. jag skulle nog känna mig som en svikare.

Det går inte att sätta sig in i dessa situationer, det går bara spekulera och fundera på hur man tror man skulle agera.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: