Sårbarhetens nakenhet

Livet kan vända så hastigt, ena dagen är man på toppen, nästa längst nere i dyn. Jag undrar en sak, hur många gånger orkar man ta sig upp ur djupet innan man ger upp och accepterar läget som det är. Varför fortsätter man kämpa med att klättra upp igen? Ibland är det bra att kämpa, men ibland är det bara fel. Hur vet man när det är fel?
Min sämsta sida är min förståelse. Jag förstår alltid allting, oavsett vad det är så kan jag vända på saken tills jag hittar en vinkel som verkar förnuftig, där jag ser anledningen. Detta kan i många sammanhang vara en bra förmåga, men för att det ska vara bra måste man även ha förmågan att kunna säga -Jag förstår, men jag accepterar det inte! Det är här mitt problem kommer, jag har en tendens att acceptera allt. Det gör tyvärr att jag ofta blir utnyttjad och sårad. Jag vill vara alla till lags, vill inte göra någon ledsen eller förstöra för någon. Önskar att det var lite mer bitch i mig, att jag kunde riva ifrån och skita i om jag sårar någon, önskar jag kunde stå upp lite mer för mig själv. Men jag är som jag är, och det finns mycket positivt med mina nackdelar oxå, tror jag? Eller det kanske är mest positivt för andra? Jag vet inte, men jag forstätter hugga i min sten, och tids nog kommer jag nog att börja se en kontur som jag gillar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: